Materiella villkor och universums slut

Mamma och pappa lämnade sina barn hos farmor och farfar för ännu en sväng till Stockholm. Sofia hade fått en biljett till Buddy Holly - the Musical så det vara bara att styra den lånade Nissan Micran mot vår kära Helena igen. Nja, det var i alla fall vad vi trodde tills vi hade kommit halvvägs och får ett telefonsamtal - Ni har tagit med barnens väska istället för er egen... Det var bara att vråla några hundra svordomar (man måste ju passa på när man är barnlös) och vända om. Inte nog med det, farfar skulle möta oss på vägen och vi missade den avtalade mötesplatsen. Efter allt snurr så var vi till slut i Haninge med sådär två timmars fördröjning. När vi klev ur dörren noterade Sofia att det var ett par grader över nollstrecket. Sofia noterade även att det blåste. Sedan upptäckte Sofia att hon inte hade med sig någon kappa. Sedan upptäckte Sofia att hon inte ens hade någon tröja med sig. Vad göra? Köpa billigt på H&M. Sedan var det bara att åka in till Göta Lejon och vinka av Helena.

Om musikalen ska vi inte skriva mer än att den var höll hög musikalisk klass, medan handlingen planenligt följde tragedins mall (se en bra sammanfattande recension här) Efter föreställnigen gick vi en lång promenad i medelklasshavet södermalm och vi fick bara vara med varandra i kvällningen.
Dagen efter betalde vi tillbaka Helena för den kaosartade gårdagen. Vi cabbade ner på Strandvägen, vrålade åt en rullatorliga, hittade några fina villor på Djurgården som vi kunde tänka oss att flytta in i. Dagen avslutades med sen lunch på Rosendals trädgård. Massor med folk, men mysigt ändå!

Vi undrar såhär efter helgen hur Hugo och Oliver har haft det. Någonstans i den Thorénska villan måste finnas en god jordmån för naturvetare (av fyra syskon har 3 gått natur - hittills) för de stora frågorna om världens beskaffenhet har tydligt väckts i Oliver. Måndagsmorgonen avlöpte lungt, Oliver var osedvanligt tyst men när vi satte oss i bilen för att åka till dagis så frågade han: Hur stor är rymden?

man skall hålla det man lovar...

Den lilla clownfisken Marvin lovar sin son Nemo att inget skall hända honom. Doris blir förundrad över hur man kan lova en sådan sak. "Det var en konstig sak att lova..."

Men, vad säger man till sin 4-åriga son som börjar få insikt om livet. Livet som ingen kan leva förevigt här på jorden.

Stora tårar rullade idag ned på Olivers kinder, han berättade att han inte ville bli äldre än 4 år, han ville inte dö.

Mamma tröstar men med vad, jag varken kan eller vill förklara att det bara är gamla människor som dör. Jag vill inte lova något som jag inte kan hålla. Jag är uppvuxen i en familjen där min pappa varit begravningsentreprenör och där döden varit en del i min vardag sedan barnsben. Hur många mil har jag inte åkt med pappa i begravningsbilen, känt den där speciella lukten som jag förknippar med något som inte längre finns. Hur många gånger har jag inte sett sorg och känt sorg när döden kommit innan livet varit slut.



Nej, jag kan inte ljuga!
Kära Oliver jag skulle så gärna vilja skydda dig, bära dig inom mig så att inget skulle hända dig. Men som den kloka Doris skulle säga: "Vad skulle då någonsin hända honom."
"Oliver, du har så länge kvar att leva. Kanske kommer du få barn, kanske kommer du få barnbarn. Och döden, är det så farligt? Då ses vi ju alla igen, eller hur..."

From Stokholm with love.

Vi var till Stockholm i helgen för att hälsa på Helena i hennes nya läge i Haninge! Hugo fick stanna hos Farmor och farafar en helg, mamma jobbade på mässan och pappa hängde i förorten med Oliver. Anledningen till resan var ju dels att träffa favvofröken, men också för att ta med Oliver till Naturhistoriska riksmuséet och dinasaurieutställningen där. Sagt och gjort. På söndag förmiddag tog vi pendeln och tunnelbanan ut till universitetsområdet. Väl inne släpptes Oliver och han for som en skållad råtta mellan Tyranosaurus Rex, Iguanodon och en rätt trött fossilerad Achylosarus innan han fann vad han letade efter, en dinosaurietand. De stora mastodonterna vars benrangel hade satts upp i några tuffa poser imponerade inte på gossen, utan han stod lutad över en glasmonter med en liten vass sten som en närsynt och observant forskare benämnt tand. Förklaringen var den att Oliver hade hört talas om dinasaurietänder på dagis och var fast fokuserad på att hitta en sådan när tillfälle bjöds. Som nu. Vi fortsatte genom några utställningar om urtidsdjur ("som på ice age 2 pappa!") och livet i insjön som nog bara ledde honom till insikten att insjön är ett myller av liv som närsomhelst under en simtur kan göra dig påmind om dess existens. Till och med pappa blev lite obehaglig till mods över malens utbredningområde eller hur många miljoner kryp det finns under en sjösten. Vi åt på stället, målade av dinosaurier och gick och strosade i butiken ett bra tag inna ndet var dags att åka till kulturhuset för en fika, och sedan pendeln till Haninge.
Puh.
När hela familjen satt i bilen och var på väg hem vände sig mamma om och frågade vad som hade varit roligast i Stockholm.
- Åka tunnelbana.

Ps. Bilder kommer snart! Ds.