För tre år sedan...

...var jag, Kristian och Oliver till Mitticitty för att köpa lite lyxmys till kvällens fika, då Erik och Mickan skulle komma på "Halloweenfirande" (eller, ta tillfället för lite extra kalorier). Klockan var runt fem på eftermiddagen och jag kan väl erkänna att det var lite tungt att gå tillbaka till bilen. Men, lite förvärkar har ingen dött av.

Vid sju på kvällen dyker så det eftgerlängtade besöket upp men, tyvärr smakar inte spökbakelsen, den är liksom svår att få ner. Här försäkrar jag Mickan att "det bara är förvärkar" och inget att oroa sig för.

Vid niotiden försäkrar jag fotfarande Mickan att det är förvärkar och inget att oroa sig över, det skulle snart gå över.

Lite förvärkar bara (kortet är taget vid niotiden av en stöttande pappa)

Mickan däremot talar om för Kristian att värkarna kom var fjärde minut och höll i sig cirka en minut, borde vi då inte ringa BB för att kolla läget. Detta tyckte den blivande pappan var en bra idé. Mamman menade att det var onödigt, de skulle ju bara skicka hem mig igen efter att värkarna hade avtagit. Jag menar, när jag fick Oliver gjorde det ont, förstår ni ONT, men nu tja, jag vet inte...

På BB tyckte de något helt annat, om vi inte skulle hinna in, hade de en ambulans som stod redo att möta oss. Mamman bevekades och hon beordrade pappan att packa den obligatoriska BB-väskan. (När Oliver föddes var BB-väskan packad en månad i förväg)

Stackars Mickan, försökte klä mig med skor och jacka, aldrig har hon väl hört så många svordomar som då. Men, tillslut kom vi iväg. Erik nattade Oliver och Mickan vinkade av vid farstukvisten.

Två timmar senare kunde vi ringa hem till dem för att berätta att de kunde komma med Oliver dagen därpå, för att hälsa på hans nya lillebror, Hugo. (Hugo tog sitt första andetag 23.12 på kvällen den 31 oktober)


Hugo några minuter gammal



Bröderna tillsammans för förta gången

Jag vet vad vi gjorde för tre år sedan...

Jag vet exakt vad vi gjorde för tre år sedan, vi har bildbevis.


Den 30 oktober 2006 var den sista kvällen i familjen Thoréns liv som vi endast var tre familjemedlemmar. Intet ont anande att en liten pojkspoling vid namn Hugo skulle titta ut dagen därpå, gröpte vi ut pumpor för att göra halloweenfint.




Denna tradition med pumpor har vi fortsatt med och kanske kommer bilder senare. (Ja, ni vet ju hur vi är med vårt, hrm... harkel... bloggande)



Tänk att den virvelvind som vi nu har här hemma har varit där inne...

The never ending story

Skolan har höstlov! Detta bör ju vara varje lärares chans att hinna ikapp, men icke för pappa Thorén. Lovets första dag stod far och satte 900 kottar i alla gravkransar som skulle levereras denna vecka. Eftersom varenda kväll i tre veckors tid har gått i gransrisets tecken (hämta in en bunt med ris, klippa, veva krans, ut med krans och om och om igen) så skulle kottningen gå i ett svep. 6 timmar, två hällregn, några små duggregn och en jämn temperatur på 1 grad så låg traven med färdiga kransar framför fötterna på storfar. Aldrig har maskulint muskelarbete känt så mycket i händerna dagen efteråt.
När väl kroppen hade arbetat så var det dags för knoppen. Under höstlovet har pappa hållt två föreläsningar på universitetet, upppsatsseminarium med 10 studenter och föreberedande arbete inför nästa veckas andra seminarium och handledning.
Dessutom startar den nya C-kursen på gymnasiet nästa vecka och allt ska vara i skick när de utvilade elverna kommer tillbaka från Mallorca, Turkiet, sängen eller var de nu har varit och cruisat genom dagarna.
Läraryrkets stora gåta är: När har man EGENTLIGEN lov? Jag vet svaret: I kistan.

/Kistan, nej... Kristian

Ps. Det man kan trösta sig med är att man dör med ett leende på läpparna. Mina elever och studenter är underbara! Ds.

På tisdag är det dags att lämna in PM för C-uppsats...

...så jag har bundit lite dörrkransar istället










...

Ibland liksom känns det igen...

*
*
*
*
MENSSKETCH
*
*
*
*
/Frun

Kranstajm

Oliver fyllde häromveckan och fick tårta på morgonen innan dagis.
Kalaset dröjer till november eftersom det samma dag som Oliver fyllde kom granris till vårt hus. Mamma och pappa ska hjälpa morfar att binda gravsmyckningskransar i tre veckor. Så varje ledig tid går åt att stå vid den nybyggda arbetsbänken i tvättrummet. Som tur var så fick Oliver ett visst tidsfördriv som gör honom helt åtskild från världsproblemen. Se vad vi menar:

På grund av sådär 14 timmars arbetsdag så kanske det är naturligt att inte hinna publicera så mycket, men håll ut. Vi kan ge er ett smakprov på hur det ser ut när Oliver vill hjälpa till:

Fast track

Inom sportvärlden så finns det många anledningar till varför man sysslar med idrott. Vissa lever för det sociala i lagsporten, att ge och ta och peppa varandra till stordåd, andra vill satsa på sin förmåga till att helt enkelt bli bäst i världen på det man gör. Därför kan löparens motivationsgrund te sig något apart.
Att gång efter en annan harva runt runt i löparspår, över stekande oändliga asfaltsvägar, eller över stock och sten när ett hällregn släpps över en. Eller varför inte ispiskan som slår i ryggen sena januarikvällar när det är 8 km kvar till hemmets varma härd. Ja, varför håller man på?

Jo, en löpare finner sin höjdpunkt i tävlingsloppet. Några gånger om året möter man den där sociala samvaron som fotbollslag slösar med på varenda träning, och några gånger om året når man den där känslan när man glider över mållinjen, som andra bara når en uns av då man går sitt 986:e mål i korpfotbollen. Därför håller man på.

Med denna förvissning i kroppen så åkte pappa Thorén med familj till Stockholm i helgen för att delta i Lidingöloppet. Av samma anledningar som vi presenterat här ovan så valde alla utom pappa att närvara vid loppet. Lidingöloppet må vara en folkfest men så värst kul är det inte att stå och vänta i tre timmar för 20 sekunders nöje (eller löje, beroende hur trött den pinade är). I alla fall kom pappa på en hedrande 6049:e plats. Detaljerna besparar han er, eftersom de mest innehåller svordomar.

Därför stack barnen till Junibacken istället för att hälsa på allehanda sagofigurer (eller pappversioner av dem). Det var tydligen folkfest på Djurgården också, solen sken och varenda 08:a med helgambitioner och barn hade tagit sig dit. Oliver och Hugo sög in stämningen och rände runt och ordnade själv med buset. Mamma och Helena fick leka Kling och Klang mest hela tiden.

Söndagen ägnades sedan åt att ta igen sig på Naturhistoriska så vi får passa på att tacka Svensk Natur för att de har försett oss med ett antal hudar, skinn, ben och fjäll för att vi ska njuta den svenska faunan och floran inomhus, i lugn och ro.

På Mulle Mecks motorcykel

På "Lilla" gubben

En kaxig 08:a eller en självsäker Lidingölöpare 2 timmar efter loppet?

Så här go blir man efter en chokladboll.