Jag älskar min familj

En gång i tiden levde Gustaf Fröding några stenkast härifrån. Sjuk av kritiker, moralism, och psyke dog han tidigt på ett mentalsjukhus. En av de mest kända dikterna handlar om den ouppnåeliga kärleken och börjar:

Jag köpte min kärlek för pengar
för mig var ej annan att få
sjung vackert, i skorrande strängar
sjung vackert om kärlek ändå.,

Jag vill bara säga att jag har det där. Idag har jag varit med min familj och inte gjort några märkvärdiga saker alls och kroppen fylls ändå av tillfredställelse. Ibland fyller man sin vardag med saker att "kasta i gapet på tomrummen" som Tranströmer skrev. Det är prylar, resor, jobb, relationer och så vidare. Det finns inget som är bättre än att älska och bli älskad tillbaka.
Så därför har jag ägnat en liten lucka åt att övertrumfa och svara Fröding på hans eget versmått. Och jag stuntar i om den är banal. Den är ju befriande banal, kärleken...

För mig är min kärlek till alla
av en god och underbar sort
men de som jag familj kan kalla
faller ord efter ord kort:

Sofia, vishetens moder
familjens fyr och roder

Oliver, av okänt ursprung är ditt namn
den förste jag fick hålla i min famn

Hugo, av Hugbald, med betydelsen 'lysande håg'
och gåtfull är även du, mitt älskade barn nummer två

-

Se, det går inte riktigt att stava
till kärlek på vers eller fot
det går bara att enkelt betrakta
dess gåta, frälsning och rot




/Kristian