Vid sju på kvällen dyker så det eftgerlängtade besöket upp men, tyvärr smakar inte spökbakelsen, den är liksom svår att få ner. Här försäkrar jag Mickan att "det bara är förvärkar" och inget att oroa sig för.
Vid niotiden försäkrar jag fotfarande Mickan att det är förvärkar och inget att oroa sig över, det skulle snart gå över.
Lite förvärkar bara (kortet är taget vid niotiden av en stöttande pappa)Mickan däremot talar om för Kristian att värkarna kom var fjärde minut och höll i sig cirka en minut, borde vi då inte ringa BB för att kolla läget. Detta tyckte den blivande pappan var en bra idé. Mamman menade att det var onödigt, de skulle ju bara skicka hem mig igen efter att värkarna hade avtagit. Jag menar, när jag fick Oliver gjorde det ont, förstår ni ONT, men nu tja, jag vet inte...
På BB tyckte de något helt annat, om vi inte skulle hinna in, hade de en ambulans som stod redo att möta oss. Mamman bevekades och hon beordrade pappan att packa den obligatoriska BB-väskan. (När Oliver föddes var BB-väskan packad en månad i förväg)
Stackars Mickan, försökte klä mig med skor och jacka, aldrig har hon väl hört så många svordomar som då. Men, tillslut kom vi iväg. Erik nattade Oliver och Mickan vinkade av vid farstukvisten.
Två timmar senare kunde vi ringa hem till dem för att berätta att de kunde komma med Oliver dagen därpå, för att hälsa på hans nya lillebror, Hugo. (Hugo tog sitt första andetag 23.12 på kvällen den 31 oktober)
Hugo några minuter gammal
Bröderna tillsammans för förta gången
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar