Igår klev familjen Thorén in i en krigsfilm. Röda kors-personal i nödtorftigt iordningställda lokaler, gråtande barn som springer fram och tillbaka, en varm och klaustrofobisk stämning och löpandebandprincipen in till sjuksystrarna. Irak? Afghanistan? Normandie? Nej, Kronoparkens gamla postlokaler. Det var dags för massvaccinering. Oliver som redan hört alla historier på dagis hade höga förhoppningar om att detta skulle gå bra. Hans kompisar hade ju fått allehanda mutor för att genomlida sprutan i armen, så vi fick kontra med en mysmiddag i soffan. Det köpte han och hoppade raskt upp i mammas famn.
Annat var det med Hugo. De annars så stora valpögonen spärrades upp i pur skräck när han såg när storebror med glad min lät sjuksköterskan göra sitt jobb. Hugo, som nu för tiden gärna titulerar sig som "en stor kille" (utom när det gäller nappen, då är han "en liten kille") ville ju visa sig på styva linan. Modigt satt han och tittade stinnt på ett päron på den provisoriska pappskärmen som avskärmade barnen (men inte deras skrik) från varandra. Tårarna rann men Hugo sa inte ett ljud.
När vi kom hem för att belöna våra barn med socker, så tog Hugo en glasstrut, landade på mattan och somnade pladask. Han var mentalt totalt utmattad av järnmasken. Ja du Gudrun, sånt händer när man uppfostrar in dem i könsrollerna!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar