Tiden går och det blir höst. Barnen är tillbaka på dagis, mamma pluggar historiedidaktik och pappa är fullfjädrad lärare på en friskola i stan. Pappas nya arbetskamrater är kanon, och de är inte så konstiga som de kommunala lärarna sa att de var. Här är några tecken på att de är normala:
1. De dricker kaffe. MYCKET kaffe.
2. De klär sig som lärare Dvs. en lite slätstruken stil MEN, med någon "fräck" attiralj för att markera att man hänger med. (Så även jag: ett vitt skinnbälte)
3. De får spunk på kopiatorn när eleverna hör. (Spunk, sv. urspr. trol. gotl. 'bli tokig', 'göra något okontrollerat' ev. 'kraftigt våld i avsikt att förstöra') Kopiatorn kan bytas ut mot lämpligt mekaniskt objekt i lärarens livsvärld, till exempel kaffeautomaten.
4. De går sådär en mil varje dag i korridorer.

Friskolelärare verkar dock ha vissa beteenden som inte pappa har upptäckt inom den kommunala mumbojumbot:
1. De sticker in huvudet på lektionen och säger "Hej!". Avsikten oklar.
2. De sticker in huvudet på arbetsrummet och frågar "Vad man gör". Avsikt oklar, men det kan ha med ren, pur och uppriktig nyfikenhet att göra.
3. Rektorn sticker in huvudet på arbetsrummet och frågar hur det går.
4. Man själv tar upp samma beteende och sticker in huvudet på andras lektioner och säger "Hej!". Avsikten? Det känns bra.

Barnen har en ganska vag uppfattning om vad som försiggår på pappas jobb. Den enklaste förklaringen är att pappa är fröken för stora barn. Man måste ge dem något mer konkret, så häromdagen kom jag hem med en bild som de tycker förklar allt: Pappa jobbar där den här bilen står.




Här kommmer några familjebilder:


Syskonkärlek (eller spökrädsla, de ville inte sova var och en för sig, monstret på tröjan är däremot fortfarande vaket)



En liten puppa



"Uno Espresso negro graci!" Baristan vrider på reglagen och serverar på Värmlands museums kaffehistoriska rum